Du var min i 9 månader men då fick du nog , jag kunde inte längre kalla dej för min

vilket tog kol på mej eftersom att det var du som fick mej att må som bäst. Utan dej i min

närhet så klarade jag ingenting , ingenting . Du var min ängel , min skatt . Jag orkade ingenting

jag åt inte äns något efter att vi gjorde slut , det var alldeles för jobbigt . Jag lärde mej att leva utan dej

i en dag typ men sen när jag började tänka på allt vi hann göra under nio månader så bröt jag ihop. Trodde

inte de skulle vara så svårt att glömma dej men det var lättare sagt än gjort, det var omöjligt . Du var alldeles för underbar för att bara släppa . Alla sekunder, minuter , timmar , dagar & månader med dej blev allt mer

speciella , det bevisade att vi klarade av det trots att vi bråkade ibland. Vi delade kyssar , kramar & framförallt skratt & glädje. Du var allt för mej , den som betydda allra mest . Det var bara du som kunde få mej att må bra & glömma alla hemska tankar , det var du som fick mej att börja tänka om när jag satt med kniven mot halsen. Jag är glad att jag inte tog mitt liv för då hade jag inte fått se dej växa i mina ögon . Men sen när vi började träffas typ varje idag så såg jag någonstans ett hopp , hopp om att du någon dag skullekunna bli min igen . Det är det enda jag vill , men jag kan ju inte bestämma vad du vill . Du kommer ändå alltid betyda allt för mej oavsett vad som händer . Hoppas att det en dag kan bli vi igen♥